Roberts födelse

Förlossningsberättelse från när Robert kom till världen.

Robert var beräknad till den 7 maj och den 15 maj var jag i vecka 41+0. Graviditeten löpte bra och det enda jag led av var bäckensmärtor och som försvann med akupunktur. Mådde prima under större delen av graviditeten. Varje dag från BF kändes som en månad. Det var varmt och jag hade en enorm mage. Dagarna var mycket varma och jag fördrev dem med att försöka rensa ogräs i trädgården hasandes runt på rumpan. 

Det som jag nedan skrivit är mer eller mindre hämtat ur rapporten, kommer framöver lägga till känslor, tankar och händelser som inte finns med i rapporten. Det är saker som jag själv kommer ihåg men mest sådant som jag fått berättat av Ole och vänner som jag lärde känna på BB. 

Här kan du även läsa min graviditetsdagbok från graviditeten med Robert eller följa mina MVC-besök

14 maj

Redan klockan 04:00 den 14 maj misstänkte jag att jag läckte vatten och vi var in för kontroll men ingen vattenavgång kunde varken konstateras eller uteslutas, lite teckningsblödning bara så vi åkte hem igen. Molvärken började vid 05:10 på morgonen den 14:e och på kvällen vid 23-tiden var värkarna täta och starka så jag ringer förlossningen. De säger att jag skall ta en eller två Alvedon och försöka sova, att jag inte behöver komma in än. Visst efter två Alvedon och under två timmar så är det ingen skillnad alls utan värkarna är lika jobbiga och jag är trött och vill bara sova. Ringer igen och de säger att vi kan komma in och klockan 02:15 den 15 maj blev vi inskrivna. Fosterljudet var 136 slag per minut. 

15 maj

CTG kopplas in 03:00 och jag avskyr verkligen den, det gör nästan ondare än värkarna, de har dragit åt den hårt. Det är bara att uthärda den också. Det är mellan 3 och 5 minuter mellan värkarna och jag får ett lavemang 03:15 för att stimulera värkarbetet. 

Värkarna varken ökar eller avtar och jag som har varit vaken sedan 04:00 den 14:e (ett dygn nu) känner mig så otroligt trött och utmattad, jag behöver något som lindrar värkarna. Jag får 04:50 akupunktur som hjälper mig att slappna av och värkarna känns mindre, samtidigt lite till och från blir det lustgas som inte fungerar alls för mig, känner mig bara snurrig men värkarna är kvar. Lustgasen ger jag upp med. Jag vill bara bli av med smärtorna men kan inte få något annat än lustgas och akupunktur än, trött, trött, trött………. 

05:45 är jag tröttare än någonsin och vill sova. Samtidigt trycker det på med en sådan stark kraft neråt och barnmorskan undersöker hur öppen jag är. Det gör så ont när de undersöker mig, jag har alltid haft svårt för att bli gynekologiskt undersökt på grund av att det alltid är smärtsamt. Försöker slappna av med  både smärta från undersökningen och värkarna. Till min stora besvikelse är jag bara öppen 1 cm!?! Barnmorskan kan känna hinnorna och huvudet kan skjutas upp. Lillen har alltså inte fixerat sig. Nu orkar jag inte mer jag måste få sova om jag nu har så lång tid kvar på förlossningen med tanke på att jag bara var öppen 1 cm, jag känner mig uppgiven. Jag har väldigt ont och jag får Petidin 06:50 och försöker vila. CTG kopplas till och från flera gånger under hela förlossningen och för varje gång så ber jag de att efter 15 minuter ta bort den, måste de sätta den så hårt? De vill helst ha den 30 minuter men det klarar jag inte av. Tröttheten börjar bli övermäktig. 

Mellan 07:10 och 09:45 så får jag den första sömnen till slut på ett dygn, jag har fått första dosen Petidin. Åh vad det känns skönt. Sammandragningarna har ökat igen när Petidinets verkan börjat avta. Dags för CTG igen, jag vill inte, men det är ett måste, bara bita ihop och härda ut, de sätter fortfarande bandet hårt och de säger att de måste göra det. 

Fosterljuden är än så länge normala och har legat kring 140 slag per minut. 

10:50 så är jag öppen 2 cm och under sammandragningarna så öppnas jag tillfälligt lite till. Jag får ytterligare ett lavemang i värkstimulerande syfte. (Huvudet balloterande i bäckeningången och Cx dilatereras i värkförstärkande syfte?) 

11:35 Så tar jag en lång härlig varm dusch som lindrar den konstanta ryggsmärtan och sedan lägger jag mig med en vetevärmare på magen, åh så skönt. Vid 12-tiden får jag i mig lite lunch har ju inte ätit på många timmar nu och behöver fylla på lite för att orka med fortsättningen, för som det ser ut nu så verkar det ta en evighet och den lille vill inte komma ut, det känns hopplöst. De konstanta värkarna och sammandragningarna gör mig alldeles matt och jag känner mig svag. Med tiden som går blir jag mer passiv och som i en dimma. Jag vet inte vad som händer runt om kring mig, vilka jag pratar med och vad som händer. 

Efter lunchen vid 13-tiden sätter den enorma tröttheten in igen och orken finns bara inte där men samtidigt går det inte att slappna av. Jag får akupunktur igen och det känns genast bättre och smärtorna känns hanterbara igen. Fosterljuden ligger nu mellan 140 och 165 slag per minut. 

15:06 Så är jag öppen så mycket att barnmorskan fortfarande kan känna hinnorna och huvudet, och huvudet åker upp igen när barnmorskan känner efter så den lille rackaren har inte nu heller fixerat sig och ligger inte speciellt långt ned. Jag är fortfarande enormt trött och vill ha barn NU!! Värkarna är jobbigare igen och så snart jag kan få EDA så vill jag ha det. Jag provar lustgasen igen men den känns fortfarande förkastlig och ger ingen effekt alls utom att jag blir så snurrig i huvudet, värkarna och ryggsmärtan är ju fortfarande kvar. 

16:00 får jag en ny dos Petidin och Bricanyl gör att jag lyckas sova nästan 2 timmar. CTG kopplas in igen med samma resultat som tidigare, ont. Tror inte jag har klarat en endaste gång än att ha CTG:n full tid enligt barnmorskans önskemål. 

20:30
så är det dags för an varm avslappnande dusch igen. Det känns underbart med det varma vattnet strilande ner för kroppen och det känns som jag kan stå här i en evighet. 

22:20 så vill jag försöka sova igen utan smärtlindring för jag vill inte att barnet skall påverkas av för mycket preparat, men redan vid 22:50 så går det inte längre, smärtorna är så starka och jobbiga så jag får 23:30 en ny dos med Petidin för smärtorna och Bricanyl för att minska sammandragningarna så att jag kan sova under natten.

Vad har Ole gjort under tiden, kommer inte alls ihåg att han var med ens? Men det var han. 

16 maj

En ny morgon och nya barnmorskor, jag undrar hur många jag redan har avverkat?08:20 Bebisen sover visst för barnmorskan får väcka honom för att få lite reaktion där inne. Nu verkar det vara längre mellan värkarna igen, 4-6 minuter och 45-60 sekunder långa, jag är inte lika smärtpåverkad nu. Hoppas nattsömnen gjorde sitt så att jag orkar fortsätta detta maraton. För just nu känns det som om det aldrig kommer ta slut. Samtalar med läkaren om  min rädsla hur det kommer att fortlöpa, jag är rädd att få hålla på i flera dagar till som det känns nu. Jag äter efteråt frukost. Så är det dags igen för nya tag.10:00 så är jag öppnad 3 cm, det här verkar ta en evighet, vad är problemet varför vill det inte hända något, varför öppnas jag inte mer? Jag pratar med läkaren och säger att jag vill bli igångsatt för just nu ser jag inget slut på det hela. Fosterljuden ligger nu mellan 158-177 slag per minut. Hinnorna är hela och jag känner mig mer utvilad idag.10:40 så får jag en ballong (bardkateter) insatt som fylls med natriumklorid som skall töja ut och hjälpa mig att öppnas mekaniskt. Känner mig sliten och bebisen huvud kan fortfarande skjutas upp i bäckenet. 11:15 dras bardkatetern ut en liten bit till. Tiden gå och jag vankar runt med ballongen i korridoren för att hjälpa till ytterligare med öppningen. Känner mig som i en dimma igen där jag går med mitt dropp och bardkatetern. Har ingen  aning om vad som händer runt omkring, vad gör Ole, är han med, vem träffar jag (vi??) i korridoren?Dags för lite mer i magen och jag får i mig lite lunch samtidigt har sammandragningarna ökat. Är Ole med?12:45 har jag fått tillång till ett rum med badkar så vi byter rum. Det känns underbart att sitta i ett varmt bad och få massage av Ole och efter badet 13:15 får jag en ny vända med akupunktur. Mitt första minne från att Ole var med under förlossningen. Det känns skrämmande att inte komma ihåg att han var med under tidigare delen av förlossningen. Tröttheten och smärtan har haft en enorm påverkan på hela mig, kroppen och psyket.13:50 blir jag kissnödig och måste på toaletten. Nålarna  sitter kvar med tejp och när jag försöker resa mig upp så penetrerar de mig djupare i skinnet och jösses jag känner mig verkligen som en nåldyna. Ta bort de, ta bort de säger jag till barnmorskan och stelnar till som en pinne, det smärtar till rejält. Hon tar bort de och efteråt tar jag mig in på toaletten med hela ställningen med dropp och slangen till  bardkatetern som sitter fasttejpad mot låret. Poff säger det när jag kissar och ballongen flyger ut med en fart. Åh äntligen ett resultat och jag får nytt hopp och jag har bråttom tillbaks till barnmorskan för kontroll och för att se hur mycket jag är öppen nu. Barnmorskan berättar att nu är det 6 cm öppet och jag teckningsblöder igen. Jag blir så lycklig, äntligen skall jag snart få bebis att snusa på. Huvudet är ovanför spiane nu. Men sådan tur hade jag inte att det skulle gå fort tills bebisen kom.14:00 CTG:n kopplas på igen och jag ber bönande om att få EDA.  Under tiden lägger jag mig i förlösningssängen för att nu vill barnmorskan spräcka hinnorna innan EDA:n läggs. När jag lagt mig till rätta så spricker hinnorna spontant 14:20. Åh vilken härlig känsla, poff och så de varma vattnet som forsar ut. Vattnet är mekoniumfärgat. Medan jag väntar på att läkaren skall komma och sätta EDA så kommer krystvärkarna och det är en underbar känsla, så kraftfullt så obeskrivligt häftigt. De är bara 3 men jag glömmer de aldrig. Jag kan inte komma ihåg på något sätt att de skulle ha gjort ont utan det var bara häftigt.
Men eftersom bebisen låg där han låg så gjorde de ju ingen nytta.14:40 så är S-EDA lagd och nu är det bara att invänta effekten. Det var en underbar känsla att få EDA och effekten lät inte vänta på sig. När EDA:n lagts så skall läkaren även sätta på en skalpelektrod på lillens huvud och jag får värkstimulerande. Kroppen fick nu äntligen den vila som den så länge längtat efter och jag var såg bara värkarna på CTG:n, inte ens CTG:n känndes, vilket härligt läge det var.14:50 sätter man en skalpelektrod på lillen. Det är stora problem med att få dit den och många försök krävs. Stackars bebis, hur mycket skall de skära i hans huvud egentligen. Jag mår lite illa av det lidande som bebisen får utså. Läkaren som sätter skalpelektroden säger till Ole att komma och titta på bebisen och jag undrar hur mycket hår han har? Jösses vad vag är nyfiken, varför kan inte jag också få vara med och titta? Till slut så sitter elektroden fast men huvudet är  fortfarande ovanför spiane.15:00 får jag Syntocinon och 16:10 sänks droppet för nu är värkarna något täta och jag känner ett stort behov av att kissa men lyckas inte. Även skalp-CTG:n avbryts.

Vid kontroll av öppning 16:45 är jag nu öppen 7 cm och fosterljuden ligger något förhöjt på 160-165 slag per minut. Huvudet fortfarande ovanför spiane. 17:20 känner jag mig alldeles yr.17:55 och jag har fortfarande inte kissat och får hjälp med att tömmas på urin. Ny CTG:n avslutas. Läkaren informeras om stigande fosterljud och laktat vid fosterljud 180slag/min ordineras????18:30 Huvudet fortfarande ovanför spiane och CTG:n visar 160-165 slag per minut igen.
Nu försöker jag gå runt med gåbordet ett tag och 19:15 ökas värkstimulerande droppet åter för att värkarna blivit svaga och ineffektiva.
Fosterljudet ligger på 165 slag per minut. EDA:n har en god effekt och jag går runt en stund till med gåbordet inne på rummet. Ole är med kommer jag ihåg, vi småpratar.20:00 känner jag ingen smärta utan bara tryck, underbart nu kanske jag kan orka med ett tag till. CTG:n avslutas igen och jag går vidare nu ute i korridoren. Men en halvtimme senare känner jag att EDA:n släppt och vill ha påfyllning, jag är fortfarande bara öppen 7 cm. Jag börjar återigen känna mig uppgiven, varför händer det inget? Skalp-CTG:n startas igen.20:35 får jag täta sammandragningar igen och droppet stängs av. Jag är fortfarande öppen bara 7 cm och huvudet är kvar ovanför spiane. Sammandragningarna kommer nu med 1-2 minuters intervall. Jag känner smärtan komma tillbaka och vill få påfyllning av EDA. Värkstimulerande droppet stängs av. Från och med nu fastar jag och kroppen och psyket är slut igen, jag vill sova en stund. Varför, varför händer det inget, jag har en oro att det kan hända barnet något och vill få honom ut. Varför vill inte min kropp, jag känner mig hjälplös.21:30 och jag har fått droppet borttaget och nu ligger fosterljudet på 170-180 slag per minut och har alltså ökat igen. Läkaren har tagit prover från barnets huvud som visar att han inte mår bra och beslut om akutsnitt tas på grund av hotande fosterasfyxi.
Fostertachycardi uppstod. Nu är jag bara öppen 5 cm kanterna har svullnat och huvudet är nu fixerat i  bäckeningången. Vad har hänt varför svullande kanterna igen? Det känns som om det skulle kunna pågå hur länge som helst och det känsn som en befrielse att få höra läkarens beslut om akutsnitt. Ta ut honom hur ni vill bara han kommer må bra!22:30-23:30 förbereds jag med en massa bedövningar och lätt narkos. CTG:n avslutas. Det dyker upp ett bekant ansikte i dörren och in kommer Oles före detta klasskompis som vi umgåtts lite med efter skolan. Han skall vara biträdande narkosläkare udner snittet. Han sa att han tyckte visst han kände igen namnet i journalen. Och jag som aldrig skulle klä av mig inför någon bekant som är läkare, tji fick jag, men i det läget så brydde jag mig inte ett dugg och jag låg där naken på operationsbordet. Bara den lille mår bra var min enda tanke i huvudet. Jag kommer inte alls ihåg hur vi kom till operationssalen men att det var många sköterskor och läkare i salen, säkert ett tiotal.23:51 föds den lille äntligen och operationen avslutas 00:35

Operationsberättelse

Ett Pfannenstielsnitt genomförs. Massor av mekoniumfärgat fostervatten forsar ut. Lillen ligger i vidöppen hjässbjudning, hm, inte så konstigt att det inte gick bra att föda vaginalt när han ligger fel, och kan relativt lätt lyftas ut. Jag känner hur de drar i magen och jag försöker lyssna spänt efter de första ljuden från bebisen och till slut så hör jag det. Jag får den lille bråkstaken som trilskats så länge med att komma ut till mitt bröst och jag skakar så enormt i händerna och kan knappt smeka honom. Han är vårt lilla underverk och han är så vacker. Jag kan knappt förstå att det är sant. 

Apgar 1 minut 9, 5 minuter 10, 10 minuter 10. Vikten var 3845 g han var 53 cm lång och hade ett huvudomfång på 35 cm. 

Livmodern är väldigt slapp och läkaren masserar den länge innan den reagerar och börjar drar ihop sig och jag får samtidigt oxytocin för att den skall dra ihop sig snabbare. Rikligt med blödning i början som nu lugnat ner sig.
Blodstillning och buktoalett, sys ihop helt. Jag tappade 1550 ml blod. 

Jag har inget minne från hur jag kommer till uppvaket men där hamnar jag och jag får ligga i nästan drygt 3 timmar och frysa och längta efter bebisen. Jag får ingen information om bebisen eller Ole bara att jag inte får se dem än utan måste stanna kvar. Jag vill verkligen inte ligga här jag känner ilska och vill träffa dem, men jag kommer ingenstans och de släpper inte mig till familjen. Jag befiner mig i ett töcken och rummet har endast en svag belysning någonstans i mörkret. Jag vet inte om jag är själv eller om det är flera där, jag fryser och har någon form av värmetäcke på mig. Jag känner mig så enormt ensam och ingen lyssnar på mig, så övergiven, ledsen och samtidigt arg. Under tiden har Robert legat i Oles famn och med fäst blick iakttagit sin far och sedan sovit en liten stund. 

Efterskötning

17 maj

03:40 så får jag äntligen lämna och komma till BB för att träffa familjen och Robert. De tar bort kanylerna för jag är så förbannad på dem. De är i vägen och de gör ont. Jag är så trött nu. Jag har en kateter insatt för att kunna tömma blåsan. Det är mörkt och jag känner mig ändå så lycklig mitt i all tröttheten. Jag delar rum med Helena som kommer få Anja under dagen. 

Smärtan i snittet är fruktansvärt smärtsam och jag klarar inte att ens sätta mig upp själv än mindre ta hand om Robert. De som finns i min närhet får hjälpa mig upp i sittläge, ofta behövs det 3 personer för att få upp mig i sittläge. Jag får under dagen vid 3 tillfällen Ketogan mot smärtan. 

19:40 så skriker Robert och han läggs till höger bröst och tar genast ett fint tag och suger. Jag sitter nu i en fotölj i rummet, det är en av de få minnen jag har starka från amningen. Den första stunden vid bröstet. Innan jag lägger mig för att sova får jag Ketogan igen 20:45. 

18 maj

Har katetern borttagen och kan kissa själv men måste ha hjälp för att komma in på toaletten. Amningen fungerar bra. Men smärtan är tillbaks med en kraftig styrka. Jag får mer Ketogan. Ytterligare 2 doser Ketogan under eftermiddagen och kvällen. Jag har både ammat och så har Robert fått tillägg eftersom det kändes som han inte blev nöjd. Jag vill så gärna amma helt och känner mig lite orolig att det inte kommer fungera. 

Fick baby bluesen idag och jag grät något så enormt. Det känns som mitt barn inte älskar mig och allt är bara fel, tårarna sprutade och det fanns igen hejd, jag bara grät och grät. Ole kommer efter att ha varit hemma och det första han säger när han kommer in på rummet och ser mig stortjuta är att nu är pappa här så nu blir allt bra. Ja men karl, det var ju inte rätt sak att säga! Jag mådde ännu sämre och kände mig verkligen körd i botten och grät än mer. Läkaren kommer in och upptäcker vad som är på gång och  förklarar vad som händer med mig och Ole blir lite skamsen och läget förbättras. Ja, det är inte lätt att veta. 

Jag har fortfarande inte varit uppe riktigt ur sängen, smärtorna är för starka och jag kan heller ännu inte ta mig upp i sittposition själv. Måste fortfarande ha hjälp med att komma ur sängen och ta mig till toaletten. 

19 maj

Idag har vi fått ett familjerum och Ole får stanna med oss. Jag får en dos Ketogan på morgonen och en på kvällen, klarar mig på en Alvedon och en Dexofen under dagen. Idag har Robert bara ammats och inte fått tillägg. Jag mår psykiskt bättre och baby bluesen verkar ha försvunnit, jag börjar få upp hoppet om att kunna amma helt. 

Magen är i storstrejk och jag behöver fixa toalettbesök. Frågar barnmorkan om hjälp med något men får tills var att du kan inte vara förstoppad än, det brukar komma senare. Men vadå, jag känner väl själv min kropp och förstoppning har jag mycket erfarenhet av så nu skall jag bara ha något. Får ett par doser Lactulos som inte smakar något vidare, men det ger inget resultat alls. Börjar bli lite rädd, just för att jag vet vad förstoppning ka innebära för mig. Jag kräver att få något annat och de ger mig motvilligt då 2 suppar Relaxiten som genast hjälper mycket bättre. Livrädd innan det kommer för hur det skall gå, det brukar göra hemskt ont och blöda mycket när det gått långt med förstoppningen. Men det gick hyfsat bra. 

Robert har även tappat vikt och väger nu 3580 gram. Fortfarande lite gul och får ligga vid fönstret. 

20 maj

Under natten kommer smärtan igen och jag får en dos Ketogan men som behöver fyllas på efter en halvtimme med en Alvedon och en Doloxene. 

Ammar Robert på morgonen igen och pratar med läkaren om planer för hemgång i morgon. 

13:05 Jag är så fruktansvärt trött bara och kritvit enligt vännerna från BB och läkaren beslutar för att vi skall kontrollera mitt Hb. Hb = 79 och jag blir erbjuden blod, jag bestämmer mig för att jag behöver blod och 2 påsar beställs. Jag hade ju appat 1550 ml under operationen och jag hade redan anemi innan. Inte så konstigt att kroppen inte läker som den skall och att man känner sig yr och som i ett töcken. Jag har fortfarande inget minne av att jag ätit varken frukost eller lunch dessa dagar och träffat Helena och Sabine där. 

20:20 på kvällen har blodet gått in och jag har under tiden gått i korridoren för att hjälpa transfusionen på traven. Har till och med varit utanför avdelningen nere i stora entrén. Jag kämpar på för att kunna åka hem snart. 

21 maj

00:00 får jag en ny dos Ketogan och vid 03:00 så har jag fått slemhosta som är så svår att hosta upp och det gör fruktansvärt ont i snittet när jag hostar. Jag får Mollipect, en Alvedon och en Doloxene. Ammar vidare under natten, det fungerar bra med amningen och inget tillägg har behövts i natt heller. 

Idag mår jag mycket bättre, tror blodet gjorde susen, att ingen tänkte på det tidigare. Jag har ju hört hur Helena och Sabine berättat hur jag var blek och slut. Hb = 90 idag när jag skrivs ut. 

Anemi hos mig komplicerade både graviditet, förlossning och barnsängstid. Robert hade lätt ikterus (Transcutant bilirubinvärde 16, ej behandlad). 

12:20 Äntligen skrivs vi ut och får åka hem. 

Tankar efteråt

Så här på efterhand har jag egentligen undrat vad Ole gjorde under de två dygnen vi var på förlossningen men även på BB. En första tanke när åt han och när sov han. Ha har berättat att vid två tillfällen åkte han hem för att ge katterna mat och för att sova en stund, men så snart han kommit hem så har jag ringt och bett honom komma igen. Så lite Snickers hann han slänga i sig, ge katterna mat och så vända igen. Någon sömn blev det visst inte riktigt tal om. 

Vad jag mer fått reda på efteråt var att när barnet ligger i vidöppen hjässbjudning så får man ont i ryggen som inte släpper samtidigt som värkarna släpper utan den finns där konstant och att förlossningen tar längre tid. Inte konstigt att det gick som det gick och att man var helt slut av smärta som aldrig gav med sig utom när man fick kraftigare smärtlindring. Att jag befann mig i ett töcken, var passiv, orkeslös och uppgiven.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Familjelivet i Järna