Så här såg foten ut idag. Igår var det en halv golfbollsstor bula på höger utsida och riktigt blått. Arnikan gör susen både mot blåmärken och svullnad. Nu var svullnaden mjuk och betydligt mindre.
Efter 10 dagar så ser foten ut enligt nedan. Blodet har förflyttat sig till under fotknölen, men där stukningen hände så syns inte mycket. Bulan är nästan borta. En mjuk öm mindre bula kan man se finns kvar. Jag kan gå på foten obehindrat men det kan värka om jag gått för mycket under dagen utan att vila foten. Så var det med att testa min Garmin Forerunner 305 som jag nyligen köpt precis ett par dagar innan olyckan Får vänta en vecka till innan jag ger mig ut i spåret.
Ole har införskaffat en ny arbetsdator och jag hade redan igår påbörjat att installera det han behöver på den. Vad jag glömde var att föra över favoriterna och Outlook-mailen. Så på kvällen skulle jag föra över filerna på samma sätt som jag alltid gjort när jag fört över dessa filer till andra datorer. Favoriterna var inga problem men den förbannade pst-filen trilskades konstant. När jag exporterat filen och skulle importera den fick jag bara felmeddelandet att filen inte var en pst-fil När jag exporterade så exporterade jag den som en pst-fil, så vad var problemet? Det slutade med att ibland så gick det när jag tog folder för folder på en sticka och rensade stickan mellan gångerna jag förde över och ibland så var filen trasig så jag fick reparera den innan det gick att importera. Knasigt och hela pst-filen var inte större än 385 MB.
Det riktigt klantiga kom sedan efter ett par timmars stillasittande. Jag skulle resa mig upp och gå från arbetsrummet. Det var fullt med datorutrustning på golvet, 3 stolar i arbetsrummet, en kartong på golvet och två träningsväskor, så det fanns inte mycket plats att sätta fötterna på. Ner med vänster fot i golvet och så nästa steg lite längre bort bland datorutrusningen med höger som då plötsligt bara viker sig under mig. Jag hade inte märkt att foten hade domnat bort. Tar stöd med vänster fot på knasigt ställe så jag tappar balansen igen och reflexmässigt sätter ner höger fot igen som knakar till och viker sig åter igen och jag brakar in i bokhyllan. Jäklar vad det smärtar och jag skriker till. Ole kommer rusande och undrar vad som händer och det börjar snurra i huvudet på mig av smärtan. Han bär mig till sovrummet och skaffar snabbt arnika från badrummet och bandage. Efter en stund har jag samlat mig och bandagerar foten och blöter med arnika. Ole hämtar under tiden ett par kryckor som jag har sparat sedan många år tillbaka efter alla basketstukningar.
När bandaget börjar torka tar jag och lindar upp det och ser att på utsidan av foten mellan vristen och tårna så har jag en stor blå golfbollsstor bula. På med mer arnika, både flytande i bandaget och som gelé direkt på stället. Hoppas det ger med sig på ett par dagar.
Findus tycker det är jätteskoj med kryckorna och biter i gummipropparna när jag går, vilket ökar risken för att jag skall snubbla rätt över honom. Att de är superhala på det lackade parkettgolvet gör ju heller inte saken lättare. Jag får spendera tiden mest i sängen med en bra bok och foten i högläge. Tyvärr så åker Ole till Småland med jobbet i morgon och kommer inte förrän på onsdag eftermiddag/kväll. Själv får jag ringa jobbet i morgon och meddela att jag inte kan komma. Får se på tisdag eller onsdag om det går, kanske kan lifta med någon från Järna. Jag som har en del att göra innan jag nästa vecka går på semester.
Idag var Robert på utflykt med skolan och de hade tagit sig till skogen vid Idrottsplatsen inte allt för långt från skolan. Vid sidan av löpspåret några meter in i skogen hade Robert och två barn till hittat en nästan 2 meter lång järnstång i T-profil. De andra två barnen höll den uppe mellan sig och Robert stod alldeles intill en av dem. Det ena barnet lade ner sin ända av stången och den andra som höll sin ände fortfarande över huvudet orkade då inte mer utan tappade den så att den föll i Roberts huvud och gjorde ett jack. Blodet kom och en av barnen längre bort hade sett vad som skett och tillkallat en av fröknarna tog med sig Robert tillbaka till skolan. Såret rengjordes och farmor hämtade Robert. Väl hemma efter jobbet kunde jag skölja skorpan våt så den lossnade och jag kunde då se bättre att det var ett snyggt jack som skulle läka bra. Robert fick vila och i morgon blir det mer vila efter skolan och ingen fotboll. Han hoppade över trummorna idag eftersom han hade ont i huvudet och flygelspelandet var ändå inställt den här gången då hans fröken inte kunde.
Idag har jag även tagit tag i andra sker i mitt liv, träningen skall jag komma igång med och även vikten behöver en skjuts neråt. Det känns bra.
Här har vi kusingänget, från vänster Elin, Robert, Aliette, Saga och Tor
Kusinerna, min bror och svägerska har bott hos min mamma sedan i fredags. Jag och barnen har varit där under lördag och idag söndag och umgåtts flitigt. Det är ju inte så ofta vi ses, tyvärr endast ett par gånger per år. De bor ju inte så otroligt långt borta som i ett annat land, utan i Falköping. Men det är tiden att komma iväg. Jag är helt slut efter vardagsjobbet och så väntar det jobb hemma på helgen. Det får bli ändring där. Vi har haft det riktigt skoj. Brorsan fick, igår, ett Guitar Hero Aerosmith för PS2 av mig i födelsedagspresent. Han fyllde år den 5 juni, så det är ett par månader sedan. Vi hade skoj hela gänget med att försöka spela och det var med varierande resultat. Vi vågade inte oss på någon annan nivå än practice-nivån Snacka om beroendeframkallande spel. Vi har ännu inte skaffat oss någon annan form av spel än för PC, varken XBOX360, PS2, PS3 eller Wii. Men jösses vad sugna vi är nu. Robert har länge velat spara till någon form av spelkonsol men det har varierat mellan dem. Själv vet jag inte vilken som är att föredra. Någon med tips?
Här är en bild på mig, min bror och vår mamma
Kring 17-tiden fick jag ett konstigt samtal på mobilen. Det var dolt nummer och ett mystiskt långdraget stönande
–Haallåååå? hördes när jag svarade. Jag blev fundersam för jag kände inte igen rösten och funderade på vad jag skulle säga men avvaktade några extra sekunder och rösten fortsatte
– Vaaar finns deeet plåååster? Pust, det var Ole men vad konstig han lät. Jag frågade vad som hänt och fick till svar med samma röst som tidigare att han lyckats skära sig i fingret på en konservburk. Aha, tänkte jag, han låter som han skall dö, han har fått syn på blod och jag fnissade till. Jag vet ju så väl hur känslig han är för blod och blodprov. Att se ett kirurgiskt ingrepp på TV är som jag med min spindelfobi. Jag som älskar att se på operationer. Han sa att han låg i sängen och jag förklarade för honom att det finns plåster både nere i badrummet och uppe i WC:t och vilken typ och storlek på plåster han hittar var. Vi lade på och jag stannade kvar en stund till i lekparken där vi befann oss alla. Brorsan med familj åkte vidare efter ca 10 minuter och jag begav mig hemåt med barnen för att kolla till läget med Ole.
Väl hemma ser jag en blodig kökshandduk hänga på trappräcket och Ole liggande däckad i sovrummet på sängen. Han såg alldeles blek ut och jag frågade hur djupt skärsåret var. han visste inte för han hade inte tittat efter och inte gjort rent. Jag fick upp honom från sängen och in på WC:t och tog bort plåstret för att se hur det såg ut. Mm, mumma, det såg inte så vidare bra ut, det var ett djupt snitt och blodet rann. Ole blev snurrig och höll på att däcka igen så jag sköljde med saltlösning och satte genast dit ett nytt plåster och meddelade honom att det här kräver mer åtgärd än ett plåster. Ledsagade honom till sängen och ringde hans mamma för att de skulle kunna passa barnen medan vi spenderade kvällen på akuten. Farmor och farfar kom och Ole och jag gav oss iväg. Jag hade räknat med att det skulle ta 4 timmar och klockan var strax före 18:00.
Jag skojade med Ole, som alltid gnäller att han mår illa när han åker med mig, att nu så spelar det ingen roll för att han redan mår så illa Vi var framme strax efter 18:00 och fick redan efter 10 minuter komma in på ett rum. En sköterska tog bort plåstret och Ole fick själv göra rent fingret vid tvättfatet med två och vatten. Här håller snittet ihop snyggt, men vippade man på den skurna delen så går det djupt in och ser inte så fräckt ut.
Sedan var det bara för Ole att lägga sig och vänta på kirurgen. In kom efter ett bra tag en rundlagd kirurg och hans nästan 2 meter långa också rundlagda manliga sköterska. Det var ett skojfriskt par och jag kunde inte låta bli att hänga på. Stackars Ole vad han fick pikar, men även kirurgen och sköterskan emellan så var det glada kommentarer så vi fick oss alla ett gott skratt mitt i allt elände. Ole fick bedövning och jag såg hur han bet ihop av smärta och sedan sydde kirurgen ihop fingret med 4 stygn medan jag intresserat tittade på stående nästan över Ole. Efter det blev det dags för nästa spruta, stelkrampen och papper på att han skulle till sköterskan på vårdcentralen om en vecka. Kommer han inte dit har jag erbjudit mig själv att ta bort stygnen, har ju lite erfarenhet från att ha plockat mina egna stygn i snittändarna på magen vid ett par tillfällen Jag är inte den som bangar, jag kanske skulle blivit kirurg istället för ingenjör Läkaryrket har länge intresserat mig, men just att skära i folk har avskräckt mig, framför allt obduceringen som ingår i utbildningen. Men på senare år har jag tänkte om och har fortfarande möjlighet att ändra bana, men det som gjort att jag hittills avstått från att söka är nytt hus och att jag måste ta nya studielån. Jag som redan för många år sedan betalat av de studielån jag haft har inte lust att ta nya och att studera så många år med små barn känner jag kan var tufft .Nu har i alla fall min syn på kirurgi ändrats och det intresserar mig och jag kan se på det. Fast jag trivs även bra med att jobba som ingenjör. Jag får kanske vara hobbykirurg inom kort
Sedan var det bara för Ole att lägga sig och vänta på kirurgen. In kom efter ett bra tag en rundlagd kirurg och hans nästan 2 meter långa också rundlätta manliga sköterska. Det var ett skojfriskt par och jag kunde inte låta bli att hänga på. Stackars Ole vad han fick pikar, men även kirurgen och sköterskan emellan så var det glada kommentarer så vi fick oss alla ett gott skratt mitt i allt elände. Ole fick bedövning och jag såg hur han bet ihop av smärta och sedan sydde kirurgen ihop fingret med 4 stygn medan jag intresserat tittade på stående nästan över Ole. Efter det blev det dags för nästa spruta, stelkrampen och papper på att han skulle till sköterskan på vårdcentralen om en vecka. Kommer han inte dit har jag erbjudit mig själv att ta bort stygnen, har ju lite erfarenhet från att ha plockat mina egna stygn i snittändarna på magen vid ett par tillfällen Jag är inte den som bangar, jag kanske skulle blivit kirurg istället för ingenjör Läkaryrket har länge intresserat mig, men just att skära i folk har avskräckt mig, framför allt obduceringen som ingår i utbildningen. Men på senare år har jag tänkte om och har fortfarande möjlighet att ändra bana, men det som gjort att jag hittills avstått från att söka är nytt hus och att jag måste ta nya studielån. Jag som redan för många år sedan betalat av de studielån jag haft har inte lust att ta nya och att studera så många år med små barn känner jag kan var tufft .Nu har i alla fall min syn på kirurgi ändrats och det intresserar mig och jag kan se på det. Fast jag trivs även bra med att jobba som ingenjör. Jag får kanske vara hobbykirurg inom kort
När allt var färdigt så var klockan 19:00 och att slippa de 4 timmarna var skönt. Det är oftare 4 timmar på akuten än 1 timme av min erfarenhet. Barnen hade somnat när vi kom hem och Ole hade laddat med Alvedonpaket inför när bedövningen skulle släppa. Det blir intressant att se hur det ser ut om en vecka.
Oles kommentar hemma, när vi väl var ensamma, var – Jag säger nästan som Aliette, det var inte roligt. Det han sedan sa var – Det var inget att skratta åt.
Jag hade faktiskt svårt att låta bli på grund av hans sätt att låta som det var mer än ett snitt i fingret. Hur många gånger har inte jag skurit mig, senast på benet på en trasig keramikkruka ute. Det var i början av sommaren och det är ett ärr med viss skorpbildning kvar. Han som annars är så kaxig och inte rädd för någonting och gnäller på mig så kunde jag bara inte låta bli att le lite åt det hela.
Jag kan i efterhand berätta att jag dagen därpå skickade honom ett sms och bad om ursäkt för att jag skrattat.
Får vänta en vecka till innan jag ger mig ut i spåret.
När jag exporterade så exporterade jag den som en pst-fil, så vad var problemet? Det slutade med att ibland så gick det när jag tog folder för folder på en sticka och rensade stickan mellan gångerna jag förde över och ibland så var filen trasig så jag fick reparera den innan det gick att importera. Knasigt och hela pst-filen var inte större än 385 MB.
Snacka om beroendeframkallande spel. Vi har ännu inte skaffat oss någon annan form av spel än för PC, varken XBOX360, PS2, PS3 eller Wii. Men jösses vad sugna vi är nu. Robert har länge velat spara till någon form av spelkonsol men det har varierat mellan dem. Själv vet jag inte vilken som är att föredra. Någon med tips?
Jag är inte den som bangar, jag kanske skulle blivit kirurg istället för ingenjör 
Läkaryrket har länge intresserat mig, men just att skära i folk har avskräckt mig, framför allt obduceringen som ingår i utbildningen. Men på senare år har jag tänkte om och har fortfarande möjlighet att ändra bana, men det som gjort att jag hittills avstått från att söka är nytt hus och att jag måste ta nya studielån. Jag som redan för många år sedan betalat av de studielån jag haft har inte lust att ta nya och att studera så många år med små barn känner jag kan var tufft .Nu har i alla fall min syn på kirurgi ändrats och det intresserar mig och jag kan se på det. Fast jag trivs även bra med att jobba som ingenjör. Jag får kanske vara hobbykirurg inom kort 
Sedan var det bara för Ole att lägga sig och vänta på kirurgen. In kom efter ett bra tag en rundlagd kirurg och hans nästan 2 meter långa också rundlätta manliga sköterska. Det var ett skojfriskt par och jag kunde inte låta bli att hänga på. Stackars Ole vad han fick pikar, men även kirurgen och sköterskan emellan så var det glada kommentarer så vi fick oss alla ett gott skratt mitt i allt elände. Ole fick bedövning och jag såg hur han bet ihop av smärta och sedan sydde kirurgen ihop fingret med 4 stygn medan jag intresserat tittade på stående nästan över Ole. Efter det blev det dags för nästa spruta, stelkrampen och papper på att han skulle till sköterskan på vårdcentralen om en vecka. Kommer han inte dit har jag erbjudit mig själv att ta bort stygnen, har ju lite erfarenhet från att ha plockat mina egna stygn i snittändarna på magen vid ett par tillfällen